på National och Riche och Amorsalarna och damerna hade roat sig storartat.
»För resten blev jag osams med dem. Jag föreslog fröken Paulsen, ser du, att följa med mig hem en afton, sent.»
»Nej, men Gunnar —»
»Ja för fan, jag var ju lite full förstås, och så var det ju bara skämt, begriper du. Det skulle bara ha felat att hon gått med på det — jo, det hade blivit en skön soppa. Kanske jag fått lov att gifta mig med en flickunge som roar sig med att nosa på sådana saker — nej tack! Nej, jag tyckte bara det var livat att se henne dygdigt förnärmad. — Nå, det var ju ingen fara — den sortens unga flickor ger inte bort sina klenoder utan att ha försäkrat sig om valuta.»
Han rodnade plötsligt. Han kom att tänka på att Jenny kanske kunde finna det taktlöst att han talat om sådant med henne nu. Men hon bara skrattade.
»Åh, vad du är för en galning!»
Den onaturliga, pinsamma skyggheten, hade så småningom lämnat henne. Heggen fortfor att låta munnen gå. — Ett par gånger, då hon inte såg det, häftade hans ögon oroligt vid hennes ansikte — Herre Gud så mager och hålögd hon var — med fåror kring munnen. Senorna på halsen hade framträtt, och hon hade fått ett par skarpa streck tvärs över strupen.
Det hade blivit uppehållsväder, och hon gick in på att ta en liten spatsertur med honom.
I havstjockan gingo de fram på den ödsliga landsvägen med de sönderblåsta popplarna, Jenny tung och trött.
»Vill du inte ta min arm», sade Gunnar en passant, och hon tog den.
»Jag tycker allt att det är gruvligt trist här, Jenny. Vet du — tror du inte det vore bättre att du reste till Berlin?»
Jenny skakade på huvudet.
