26
Helge försökte att skämta.
»Jag brukar säga att jag kom från Florens med förmiddagståget.»
Jenny skrattade hövligt — men Fransiska smålog döende.
I detsamma kom det in en barhuvad, mörkhårig flicka med ett fräckt, gulfett ansikte. Hon hade en mandolin i handen. Efter henne trippade en liten luggsliten, kyparelegant fyr med gitarr.
Jenny talade — som till ett barn:
»Ser du det — Cesca — där är Emilia — nu får vi musik.»
»Det var roligt», sade Helge. »Går såna här folksångare verkligen ännu omkring på vinstugorna här i Rom?»
Folksångarna stämde upp ur »Glada änkan». »Ni vet ju att jag är anständig.» — Flickan hade en underligt hög, klar, metallsmattrande stämma.
»Usch, nej men fy då!» Fransiska vaknade upp. »Den vill vi inte ha — vi vill ha något italienskt — »la luna con palido canto» — inte sant?»
Hon gick bort till musikanterna och hälsade på dem som på gamla vänner — skrattade och gestikulerade, tog gitarren och knäppte på den och gnolade en stump än av den ena och än av den andra melodien.
Italienskan sjöng. Len och insmickrande till ackompanjemang av klingande metallsträngar flöt melodien ut och hela Helges sällskap sjöng med refrängen. Det var om amore och bacciare.
»Det är en kärlekssång, är det inte?»
»Snygg kärlekssång», skrattade fröken Jahrmann. »Jag skall be att få slippa översätta den, men på italienska låter det bra.»
»Å — den är inte så farlig», sade Jenny Winge. Och hon vände sig till Helge med sitt förekommande leende:
