326
XII.
Gunnar gick fram på den smala gräsbevuxna vägen mellan de höga, vitkalkade trädgårdsmurarna. På den ena sidan låg kasernen, det måtte ha varit en terrass innanför den — högt över hans huvud stodo några soldater, som skrattade och pratade. På hörnet vippade en knippa gula blomster som växte i en springa i kanten av muren. Men på den andra sidan om vägen reste sig de väldiga gamla pinjerna med Cestiuspyramiden och den täta cypresskogen inne på kyrkogårdens nya del upp mot den blåa himlen med dess silverskyar.
Utanför gallerporten satt en halvvuxen flickunge i gräset och virkade. Hon öppnade för honom och neg till tack för slanten, som han gav henne.
Luften var vårligt fuktig, blank och len. Härinne på kyrkogården i den täta gröna skuggan blev den drivhusaktigt våt och varm. Och pingstliljorna i rabatten längs med gången doftade hett och kvalmigt.
De gamla cypresserna stodo tätt som en lund omkring gravarna, som mörka av vintergrönans och violernas dunkla, krypande grönska lågo i terrasser upp mot den murgrönsklädda gamla stadsmuren. De dödas minnesvårdar lyste — små marmortempel och vita änglastatyer och tunga stora sarkolager. Mossan grodde på dem och täckte cypressernas stammar. Där satt en och annan röd och vit blomma kvar i kameliaträdens mörkblanka kronor, men de flesta lågo bruna och vissna på den svarta, fuktiga mullen, som ångade rå och däven upp emot honom. Han kom att tänka på något som han hade läst — att japanerna inte tyckte om kamelian därför att dess blomster föllo av hela och friska som avhuggna huvuden.
Jenny Winge hade blivit begraven längst borta på
