dagen under hela denna tid var den annorlunda — men den var alltid där, och så skulle det alltid vara.
Men han mindes att då på morgonen, då han sprang efter läkaren, medan den andre var ensam kvar hos henne — då hade han velat att Helge Gram skulle få veta det — och han hade velat säga det så att den andres hjärta skulle bli till aska — som hans eget var då.
Men under de dagar som lågo emellan hade allt vad han visste blivit till en hemlighet mellan den döda kvinnan och honom. Det var ingenting av alltsammans, som inte hänt därför att hon var som hon var och sådan som hon var hade han älskat henne. Och Helge Gram var en likgiltig och tillfällig främmande för honom och för henne, och han hyste inte något begär att hämnas på honom, lika litet som han kände medlidande med Helges sorg och skräck över det ofattbara som skett.
För de människorna voro ju något tillfälligt. Därför att hon var som hon var hade allting hänt. Hennes sinne kunde svikta och böjas villsamt för en il en gång därför att det skjutit upp så högt och sprött. Och han hade själv trott att hon kunde växa som ett träd växer och han hade inte förstått att hon grodde bara som en blomma, en skör och saftfull stängel som spirar upp för att få sol och slå ut i blomstring med alla sina tunga längtansfulla knoppar. Bara en liten flicka hade hon varit, hon med. Och det skulle vara den eviga sorgen i hans sinne att han inte hade sett det förrän det var för sent.
För hon kunde inte räta upp sig igen, då hon en gång blivit knäckt. Hon var som ett liljeblomster och de kunna ej skjuta upp från roten igen om den första stängeln blivit bruten. Det fanns intet som var smidigt och frodigt i hennes väsen, men sådan som hon var älskade han henne.
Och sådan som hon var var hon bara hans. Det var bara han som visste hur hon hade varit blond och skär,
