Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
331

veta hur hans sorg skulle se ut om tio år — men den kunde växa till någonting stort och skönt.

Så länge han levde skulle det komma stunder då han skulle känna denna underliga tunga och djupa glädje för att det var sålunda.


Men de där morgontimmarna, då han gick på terrassen över hennes huvud medan hon slutade sitt liv. Han mindes dunkelt vad han hade känt. Rasat emot henne hade han visst. Att hon hade kunnat göra det. — Han hade tiggt och trugat bara om att få hjälpa henne — få bära henne bort från det stup, dit hon förirrat sig — och hon hade visat honom ifrån sig och kastat sig utför mitt för hans ögon — på kvinnovis, egensinnigt, ansvarslöst, förryckt, trotsigt.

Men då han hade sett henne ligga där — han hade ju rasat över det med, förtvivlad. — Han skulle ju inte ha släppt henne i alla fall. Vad hon än hade gjort — skulle han ha frikänt henne — hjälpt henne, bjudit henne sin tillit, sin kärlek ändå.

Så länge han levde skulle det komma stunder, då han förebrådde henne att hon hade valt att dö — Jenny, du skulle inte ha gjort det — och det skulle komma stunder, då han skulle tycka att hon måste göra det, sådan som hon var. — Det var för det också, som han älskade henne — evigt, så länge han levde.

Bara ett skulle aldrig ske — att han skulle önska att han aldrig kommit till att älska henne.

Så som han hade gråtit — förtvivlat — skulle han komma till att gråta igen: Över att han inte hade älskat henne förr. Över de år, som han levat vid sidan av henne och hon var hans vän och kamrat och han inte såg att hon var den kvinna, som skulle ha varit hans livs hustru.

Men aldrig skulle den dag komma att han skulle ön-