met. Gårdarna döko upp, en efter en, med de kända konturerna av ladorna, med gula och grå och röda hus och trädgårdar med äpplen och syrenbuskar utanför. Runtom bygden låg skogen, olivgrön med ett vårligt violett skimmer över björkdungarna. En enstaka snöstrimma låg grönvit i skuggan mot norr.
Utöver hela nejden klingade det av lärkdrillar från osynliga fåglar den dagen.
Han körde fatt två vithåriga småttingar, som traskade längs vägkanten med ett bleckspann. Fattigt klädda, i skidpjäxor plumsade de i sörjan.
»Vart ska ni ta vägen små barn?»
De stannade och sågo misstroget på honom.
»Ska ni med mat till far, kanske?»
De medgåvo det dröjande — litet överraskade av att den främmande mannen kunde veta det.
»Kravla er opp då, så ska ni få åka.»
Han hissade upp dem i kärran.
»Var arbetar far er, då?»
»På Brustad.»
»Brustad, jaså — är det inte borta vid skolan det?»
Så fortgick samtalet. Den dumme, vuxne, ovetande mannen frågade och frågade — som vuxna alltid tala med barn. De vuxna fråga och de små sitta inne med så mycket vetande, de konferera med stumma ögonkast och ge förbehållsamt till bästa så mycket som de finna lämpligt.
Hand i hand tassade de bort över gärdet under de rödbruna pilträden, längs en brusande bäck, efter det han satt av dem. Han såg efter dem en stund, vände kärran och körde dit han skulle.
Hemma var det läsarmöte om kvällen. Ingeborg, hans syster satt borta vid det gamla hörnskåpet av björk och följde med exstatiskt blekt ansikte och skinande stålblå ögon en skomakarmästare från Fredriksstad, som talade
