rum, och en ock annan liten arrendegård med två pinjer och ett par spetsiga halmstackar vid byggnaden — kastade stormbyarna gråsvarta, trasiga regnslöjor hit och dit över de öde bruna vidderna. Fårhjordarna kröpo samman nere i dalen, där det växte några törnsnår utmed randen av en bäck.
Därefter körde tåget in mellan åsar och skog, rank, högstammig ekskog, där det blommade vitt och blått och gult över det gamla vissna lövet, alldeles som hemma. Vita anemoner och blå och svavelgula primulor. Och hon längtade efter att komma ut och plocka dem, sade hon — samla och samla, medan regnet föll, under de droppande grenarna i det dyvåta lövet. »Det är alldeles som våren därhemma», sade hon.
Det hade snöat här — det låg vattengrå vårsnö i dikena — utmed de nedfallna kvistarna kröp den ihop i ljusa strimmor. Blommorna stodo och lutade med sammanklibbade kronor, våta och tunga av sörja.
Små ystra bäckar yrde ned för branterna och sipprade fram under banan. Det var bara det att de voro roströda av jordmånen här.
Så piskade en by mot kupéfönsterna och gjorde dem blinda. Snön pressade lokomotivröken mot marken. Och så lättade det litet och det kom glimtar över dalar och skogklädda höjder, där dimman vältrade ned för åsarna.
Han hade haft några av sina saker i en av de unga flickornas koffertar. Om kvällen då han erinrade sig det hade de redan begynt att kläda av sig. De skrattade och pratade därinne, då han kom och knackade på deras dörr. Och Jenny gläntade på den och räckte ut det han bad om — hon hade en ljus kamkofta med korta ärmar så den slanka vita armen var bar. Och den hade frestat honom till aldrig så många kyssar men han vågade bara en enda helt flyktig och på skämt som om den bett om ursäkt för sig själv.
