mig och älska mig — ett dygn, en timme. Tänka och tänka på hur det hade varit om du blivit min en gång — det måste jag ju beständigt. Jag tycker Jenny att det är en så gränslös lycka som, blivit tillspillogiven. — Åh, du är död, och jag är så fattig, så fattig för den skull. Bara de stackars drömmarna om dig har jag. — Men ändå —. Mäter jag den med de andras rikedom, då är min fattigdom så överdådigt strålande rik. — Inte om jag kunde frälsa mitt liv med det ville jag att jag inte skulle älska dig och drömma om dig och sörja, så som jag sörjer nu.
Gunnar Heggen visste inte av att han i sitt hjärtas
gränslösa uppror lyfte sina armar mot himlen och
viskade halvhögt för sig själv. Anemonerna som han hade
plockat, höll han ännu i handen men han visste det inte.
Soldaterna uppe på kasernmuren skrattade åt honom, men han såg det inte. Han pressade blommorna mot sitt bröst och han viskade sakta för sig själv, medan han från solskenet vid graven långsamt gick inåt den mörka cypresslunden.
