Det var i alla fall säreget och stämningsfullt med denna stilla gudstjänst före daggryningen. Gram följde spänt varenda rörelse av prästen däruppe vid altaret. Korgossen hängde ett vitt kläde med guldkors över hans skuldror. Nu tog han monstransen från skåpet över altaret, vände sig om och visade fram den i ljuset, gossarna svängde med rökelsekaren; kort därefter strömmade den skarpa sötaktiga röken över till dem. Men han väntade förgäves på musik eller sång.
Fröken Winge koketterade förmodligen litet med katolicismen, efter hon låg på knä så där. Heggen satt och såg rakt fram mot altaret — han hade lagt en arm om Fransiska Jahrmanns skuldra — hon hade somnat och glidit intill honom. Ahlin kunde han inte se, han satt bakom en pelare, sov visst för resten han också.
Underligt var det i grund och botten att sitta här med dessa vilt främmande människor. Han kände sig ensam, men nu pinade det honom ej. Den kom tillbaka, den befriande, lyckliga stämningen från föregående kväll. — Och han såg på de andra — på de två unga flickorna. Jenny och Fransiska — nu visste han vad de hette, men inte stort mera. Och det var ingen av dem som visste hur det var för honom att sitta här — vad allt han nu lämnat bakom sig, vad han rest ifrån därhemma av smärtfylld kamp, de hinder han slitit sig igenom, vilka band, som snört in honom. Och han kände en underlig, nästan högmodig glädje åt allt, och han såg på de båda kvinnorna med mild medömkan. En sådan där liten unge som Cesca eller Jenny, grön och frisk med små tvärsäkra åsikter bakom sin vita, släta flickpanna. Två friska, vackra unga flickor, som gingo sin jämna väg genom livet och som då och då kanske hade en och annan liten sten att röja undan, för omväxlings skull — men som ingenting visste om en väg sådan som hans. — Stackare, hur skulle det också gå dem, om de skulle pröva det.
