»Kära, det var ju jag, som trängde mig på er — men det var det — jag såg er och jag hörde att ni talade norska — det var så frestande att försöka slå mig i språk med er.»
»Ja då. Det kunde ju ha varit livat — ett sådant där litet äventyr. Om jag bara inte hade varit så led. Men jag var sjuk, ser ni. Jag är så nervös om dagarna, så jag kan inte sova, och så kan jag inte arbeta. Och då blir jag rent som bortbytt.»
»Är ni inte frisk om dagarna, fröken Jahrmann?»
»Usch nej! Och Jenny och Gunnar arbetar — alla utom jag arbetar. Hur går det med ert arbete — bra? — Är ni inte glad åt det?»
»För resten sitter jag för Jenny om eftermiddagarna. I dag har jag fritt. Jag tror hon gör det mest för att hon inte vill jag skall gå ensam och fundera. Och så far hon ut med mig utanför murarna. Hon är alldeles som en mor för mig. Mia cara mammina.»
»Ni är visst mycket förtjust i er väninna?»
»Det skulle bara felas något annat. Hon är så snäll, så snäll! Jag är sjuklig och bortskämd jag, ser ni. Det är ingen utom Jenny, som står ut med mig i längden. Och så är hon så klok och begåvad och energisk. Och vacker — tycker ni inte att hon är bedårande? Ni skulle se när hon har håret utslaget. När jag är en snäll flicka får jag lov att reda ut det och sätta upp det. — Det är här», sade hon. De klevo upp för en kolmörk stentrappa — »men det är ingenting att fästa sig vid. Vår uppgång är ändå värre — det skall ni se när vi kommer upp till oss. Kom en afton — så ska vi laga att vi får fatt på de andra och gå ut och festa på äkta romarmaner. Sista gången fördärvade jag ju alltihop.»
Hon ringde på i översta våningen. Kvinnan som öppnade såg trevlig och ordentlig ut. Hon visade dem in i ett litet rum med två sängar. Fönstret vette utåt en grå bakgård med uthängd tvätt framför fönsterna, men det var
