skämt, och det blev lätt för honom attt nojsa och skratta med henne — för ögonblicket var han henne tacksam — hon fyllde lätt och behagligt alla pauser och hjälpte honom på traven igen om han höll på att köra fast. Först efteråt, då han kom hem, kände han sig besviken. Det hade inte blivit något annat än kallprat om alla möjliga muntra bagateller i dag igen.
Men var han på tuman hand med Jenny Winge blev det alltid ett ordentligt samtal om solida ting. Understundom tyckte han nästan det blev litet tråkigt med dessa allvarliga diskussioner om abstrakta ämnen. Men för det mesta tyckte han om att tala med henne, därför att samtalet från mera allmänna förhållanden gled över på hans egna personliga. Efter hand hade han kommit att berätta henne en hel hop om sig själv — om sitt arbete och de svårigheter han tyckte sig äga både genom yttre omständigheter och i sitt eget väsen. Att Jenny Winge inte talade om sig själv, lade han knappast märke till, men väl, att hon undvek att dryfta problemet Fransiska Jahrmann med honom.
Han tänkte inte heller på, att så som han talade med Jenny, kunde han inte tala med Fransiska, därför att han i hennes ögon ville synas starkare, säkrare och mera betydande än han i själva verket var.
Julkvällen hade de varit i föreningen allesammans och gingo efteråt till midnattsmässan i S. Luigi de Franchesi.
Egentligen tyckte Helge först att det var ovanligt stämningsfullt. Det var halvmörkt nere i kyrkan trots de tända kristallkronorna, men de hängde så högt under taket. Altarväggen var en enda mur av ljus — hundratals vaxljus, med mjuka gyllene lågor. Och korsång och orgeltoner strömmade dämpat genom valven. — Dessutom satt han bredvid en förtjusande ung italiensk dam, som tog upp en rosenkrans av lapis lazuli ur ett sammetsfodrat juvelskrin och bad mycket andäktigt.