Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

76

»Ja — det är sant», sade Fransiska svagt. »Han fick visst en gång ett porträtt av mig, tror jag —»

»För övrigt»— Hjerrild drack ur. »Är han nu i alla fall en smula väl brutal — mer än lovligt hänsynslös. Men — kanske det är det som gör honom så oemotståndlig — för kvinnorna. För mig personligen var han ibland — lite för mycket — proletären.»

»Det är just det» — hon famlade efter orden. »Det var det som jag beundrade hos honom. Att han hade kämpat sig upp nerifrån. Till det, som han nu är. En sådan kamp måste göra en brutal, tror jag. Ja tror ni inte, att det kan ursäkta en hel hop — nästan allt?»

»Stopp, Cesca!» sade Heggen plötsligt. »Hans Hermann uppdagades då han var tretton år och har blivit hjälpt alltsen dess —»

»Ja, men att behöva ta emot hjälp — att vara tvungen att tacka för allting. Och alltid vara rädd för att bli åsidosatt — sedd över axeln — påmind om att han var — ja, som Hjerrild sade — proletärbarnet.»

»Jag kan också pocka på att jag är proletärbarn —»

»Nej, det kan du inte, Gunnar. Jag är säker på att du alltid har varit överlägsen din omgivning. — När du kom in i en krets, som speciellt skulle liksom stå över den som du blev född i — så var du allt överlägsen den i alla fall — visste mera, var klokare, tänkte finare. Du har alltid kunnat ha den starka känslan av att ha kämpat dig till allt och arbetat dig till allt själv. — Du har aldrig behövt gå och tacka människor, som du visste kanske såg ned på dig för din härkomst skull — som snobbade med att hjälpa en begåvning, vars räckvidd de inte förstod ett dugg av — som till det inre voro dig underlägsna, men trodde att de stodo över dig — nödgas att tacka dem, som du inte kunde känna dig tacksam mot. — Du kan inte tala om proletärkänslor Gunnar — för du har aldrig vetat vad det är —»

»En människa, Cesca, som tar emot sådant slags hjälp