Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

78

skrämmer och tyranniserar det dem till proletärer. Är det självt fattigt och svagt kämpar det inte, det tigger och lismar sig fram — och överfaller bakifrån om det finner tillfälle därtill —

Ett samhälle där överklassindivider styr, det är det, som man bör ta som mål. För överklassindivider kämpar aldrig för sig själva — de känner sina egna outtömliga resurser — de öser ut till de fattigare — kämpar för att skaffa ljus och luft åt varenda liten möjlighet till det goda och vackra hos småsjälarna — de som varken äro det ena eller det andra — goda när de har råd till det — dåliga, när proletariatet tvingar dem till det. Målet är att de ska få makten, som känner ansvaret för varenda liten god möjlighet, som blir kvävd —»

»Du förstår i alla fall inte Hans Hermann», sade Cesca lågt. »Å — det var inte bara för sin egen skull, som han var upprörd över samhällets orättvisor. Just de små goda möjligheterna, som blev tillspillogivna, dem talade han om. — När vi gick ut åt österhållet till, och såg de små bleka barnen — i de där fula, trista, överfyllda kasernerna, som han sade, att han gärna skulle vilja tutta eld på —»

»Fraser. Om han varit hyresvärd —»

»Fy, Gunnar!» sade Cesca häftigt.

»Ja, ja. Han hade aldrig blivit socialist, om han varit född rik. — Men lika äkta proletär.»

»Är du säker på att du hade varit socialist då», sade Cesca, »om du varit född rik — till greve, till exempel?»

»Herr Heggen är greve», skrattade Hjerrild. »Till många luftiga slott —»

Heggen kastade huvudet tillbaka och satt tyst ett slag.

»Jag har i alla fall aldrig haft en känsla av att jag har varit född fattig», sade han som för sig själv.

»Nåja —» det var återigen Hjerrild. »Vad nu Hermanns kärlek till barn beträffar — så sin egen lille pys