nog, att hans ord inte voro något annat än ett hugskott, varmed han sökte stilla sin längtan.
Då började Hök Gabriel Mattsson, som ända dittills hade suttit tyst och hört på de andra.
— Jag tänker inte på så heliga och märkvärdiga vatten som ni andra, sade Gabriel långsamt, men från morgon till kväll tänker jag på en älv, som rinner frisk och klar med ljust, blankt vatten.
Bönderna sågo upp med spänd förväntan i blicken.
— Jag tänker på en älv, som hämtar tillflöde ur många bäckar och åar och kommer bred och vattenrik fram ur mörka skogen och är så klar, att man ser alla de kiselstenar, som ligger och glittrar på botten. Och den älven är inte uttorkad som Kidron eller blott en dröm som Hezekiels flod eller omöjlig att finna som Hiskias, utan den forsar och strömmar ännu i denna dag. Jag tänker på Dalälven.
De tre karlarna svarade inte ett ord. De sutto skygga med nedfällda ögonlock. Sedan Dalälven hade blivit nämnd, kunde ingen förmå sig att tala om Palestinas källor och floder.
Samma dag fram emot middagstiden inträffade ett nytt
dödsfall. Det var ett av Kolås Gunnars barn, som dog, en
liten glad pojke, som alla hade tyckt mycket om.
Men nu märkte man, att ingen tycktes sörja barnet. Däremot grepos alla dalbönderna av en förskräckelse, som de knappt kunde behärska. Den lille döde gossen syntes dem alla ligga där som det förebådande tecknet, att det var omöjligt för någon av dem att genomleva sjukdomen.
De vanliga brådskande begravningsförberedelserna började genast, men de, som snickrade på kistan, stodo och undrade vem som skulle komma att göra detta arbete åt dem själva, och de, som gjorde i ordning svepningen, talade på samma gång om hur de ville ha det, då de själva voro döda.
— Kom ihåg, ifall du lever efter mig, sade den ena kvinnan till den andra, att jag vill ligga i mina egna kläder!
