— Det skulle inte kännas så svårt, om jag inte visste, att här finns gott vatten, jämrade hon sig. Tänk, att jag ska dö av törst, då det inne i Jerusalem finns en hel brunn full med friskt, rent vatten!
Gabriel spratt till, när han hörde detta, och såg frågande på Betsy. Flickan höjde litet på axlarna och skakade på huvudet. ”Ack, det är bara sådant, som hon inbillar sig!” tycktes hon säga.
Men när Gabriel fortfor att se undrande ut, sökte Betsy förmå Gertrud att förklara vad hon menade. Inte tror jag, att det nu finns något riktigt gott vatten att få i Jerusalem, sade hon.
— Det är besynnerligt, att du har så dåligt minne, sade Gertrud, eller var du kanske inte med den dagen, då vi gick och besåg den gamla platsen, där judarnas tempel har stått?
— Jo då, jag var visst med.
— Det var inte i Omars moské, sade Gertrud eftersinnande, nej, det var inte i den vackra moskén, som låg mittpå platsen, utan det var i den gamla fula moskén, som låg vid ena kortsidan. Minns du inte, att där inne fanns en brunn?
— Det minns jag nog, sade Betsy, men jag vet inte hur du kan tro, att det finns bättre vatten i den brunnen än på något annat ställe i staden.
— Det är så svårt, att jag ska behöva tala så mycket, när jag har en så brännande törst, klagade Gertrud. Du kunde väl ha hört på vad miss Young sa oss om brunnen.
Det förorsakade henne verklig pina att tala med torra läppar och brännande strupe, men innan Betsy hade hunnit svara, var hon dock i full färd med att berätta vad hon visste om brunnen.
— Den där brunnen är den enda i Jerusalem, som alltid har gott vatten, sade hon. Och det kommer sig därav, att den har sin källa i paradiset.
— Jag undrar just hur du eller någon annan kan ha reda på den saken, sade Betsy och log en smula.
— Jo, fortfor Gertrud mycket allvarsamt, det vet jag. Ser du, miss Young talade om, att en fattig vattenbärare
