ur lustgården, sade Betsy leende, men Gertrud lät inte störa sig.
— När han hade kommit opp till sina vänner igen, fortfor hon, talade han om för dem vad han hade sett och visade dem kvisten, som han hade brutit. Och vet du, att i samma ögonblick, som den kom opp i luften och ljuset, började den leva. Bladen slog ut, de förlorade sin gråa färg och blev klart, lysande gröna. Och när vattenbäraren och hans vänner såg detta, förstod de, att han hade varit nere i paradisets lustgård, som ligger och slumrar under Jerusalem, ända tills den med förnyat liv och glans ska uppstiga till jordytan på domens dag.
Gertrud drog tungt efter andan och sjönk ner på kudden.
— Kära, du blir för trött av att tala så mycket, sade Betsy.
— Jag får ju lov att tala, så att du begriper varför det finns gott vatten i den där brunnen, suckade Gertrud, och nu är det inte mycket kvar av historien heller. Du förstår nog, att ingen skulle ha trott, att mannen hade varit i paradiset, om han inte hade fört med sig den där kvisten. Men denna var olik varje trädslag, som människor hittills hade skådat, och för dess skull ville hans vänner genast stiga ner i brunnen och se paradiset. Men se, nu hade vattnet vänt tillbaka i brunnen, och hur djupt de än dök, kunde de inte nå botten.
— Jaså, det var ingen mer, som fick se paradiset? sade Betsy.
— Nej, det var ingen mer, och sedan den tiden har vattnet aldrig varit borta, så att fastän många, otaligt många har försökt det, har ingen kunnat nå till brunnens botten.
Gertrud suckade djupt. Så började hon på nytt:
— Ser du, det är väl inte meningen, att vi ska få se paradiset redan här i livet.
— Nej, det är väl inte det, medgav Betsy.
— Men det viktigaste för oss är att veta, att det ligger och slumrar och väntar på oss.
— Ja, så är det.
— Och nu kan du väl också förstå, Betsy, att det alltid
