Gabriel satt tyst en stund, men han fortfor att grubbla på samma sak.
— Jag kunde väl klä ut mig till muhammedan, föreslog han.
— Du får alls inte tänka på något sådant, sade Gertrud, det är riktigt dåraktigt av dig.
Men Gabriel ville inte överge planen.
— Om jag talar vid den gamla skomakarn, som sitter här i kolonien och lagar våra skor, så tror jag nog, att jag får låna hans kläder, sade han.
Gertrud låg tyst och eftersinnande.
— Är skomakarn här i dag? frågade hon.
— Ja, han är så, sade Gabriel.
— Ja, det kan i alla fall inte bli till något, suckade Gertrud.
— Jag tror, att jag borde ge mig av nu på eftermiddagen, då det inte är någon fara för att jag kan gå och få solstyng, sade Gabriel.
— Men är du inte förfärligt rädd? Du ska veta, att de slår ihjäl dig, om de känner igen dig och ser, att du är en kristen.
— Å, inte är jag rädd, om jag bara blir riktigt utklädd med röd fez och vit turban, du vet, och får ett par trasiga, gula tofflor på fötterna och livklädnaden så där uppfästad, som vattenbärare brukar ha den.
— Men vad tänker du bära vattnet i?
— Jag tar ett par av våra stora kopparämbar och hänger dem i ett ok över skuldran, sade Gabriel.
Han tyckte sig märka, att Gertrud hade fått nytt liv vid utsikten, att han skulle gå och hämta vattnet, fastän hon alltjämt gjorde svårigheter. Men på samma gång vaknade han upp till att förstå hur omöjligt hela företaget var. ”Inte kan jag gå och hämta vatten på tempelplatsen, som muhammedanerna håller så helig, att en kristen knappt får beträda den!” tänkte han. ”Jag skulle inte få lov för bröderna i kolonien att försöka sådant, hur gärna jag än ville. Och inte tjänar det något till heller, för det är nog lika dåligt vatten i den där paradisbrunnen som på alla andra ställen.”