— Du förstår väl, Gertrud, att det inte fanns annat än vatten i ämbaren, när jag bar ut dem ur El Aksa, ingenting annat än klart vatten.
— Nå, än nu då?
— Jo, när den där karlen lutar sig över dem, ser jag ett par kvistar ligga och simma på vattnet.
— Ja visst, sade Gertrud, jag trodde, att det skulle gå alldeles så.
— Och på kvistarna sitter hopvikna, gråaktiga blad, ser du inte det?
— Jo, jag ser. Han är väl något slags undergörare, den där dervischen.
— Han är väl det, bekräftade Gabriel, och god och barmhärtig är han också.
— När han nu böjer sig ner och lyfter opp kvistarna och höjer dem i luften, sade Gertrud, vecklar bladen ut sig och antar den skönaste gröna färg.
— Och så bryter det ut ett rop av hänförelse i folkhopen, skyndade sig Gabriel att tillfoga, och med de sköna bladen i handen går dervischen fram till moskéföreståndaren. Han pekar på kvistarna, och han pekar på mig. Det är ju lätt att förstå, att han säger: ”Den här kristne har hämtat opp blad och kvistar från paradiset. Fattar ni inte, att han står under Guds beskydd? Inte går det an att mörda honom!”
Därpå går han fram till mig, alltjämt med de strålande bladen i sin hand. Jag ser hur de lyser i solskenet och skiftar färg, än är de röda som koppar och än blåa som stål. Han hjälper mig på med oket och tecknar åt mig, att jag ska gå. Och jag går så fort jag kan, men jag kan inte låta bli att se mig om flera gånger. Och alltjämt står han och håller opp de skiftande bladen, och folket står stilla och ser på honom. Och så står han kvar, ända tills jag har hunnit ut från tempelplatsen.
— Å, Gud välsigne honom! sade Gertrud. Hon låg och smålog mot Gabriel. Nu kommer du nog riktigt hem med vattnet från paradisbrunnen.
