Det där lugnet, som hon ständigt visade, gjorde till sist att Ingmar trodde, att hon inte en gång visste vad han gick och bar på. Men så hände det en gång på hösten, när de hade varit gifta ungefär ett halvt år, att det blev en kulen och ruskig kväll. Ingmar hade varit ute alltsedan mörkningen och kom sent hem. I storstugan, där folket låg, var det nermörkt, men i lillkammarn brann en stor brasa i spisen. Hustrun var uppe och hade satt fram mat, som var något bättre än den vanliga. När Ingmar kom in, sade hon till honom:
— Du ska lägga av dig rocken, den är alldeles våt.
Hon drog den av honom och höll upp den framför brasan.
— Herregud, så våt den är! sade hon. Jag vet inte hur jag ska kunna få den torr till i morgon.
— Jag kan just undra var du har varit i sådant väder? sade hon om en stund.
Det var första gången hon frågade honom om något sådant. Han teg och undrade vart hon ville komma.
— Folk påstår, att du var kväll ror ner till skolhuset och sätter dig på en sten vid älvkanten och inte rör dig ur fläck på flera timmar.
— Man får låta folk prata, sade Ingmar och såg lika lugn ut som förut, men han blev dock förargad över att han hade blivit utspanad.
— Ja, men sådant kan inte vara roligt för en hustru att höra.
— Å, svarade Ingmar, den, som har köpt sig en man, kan inte vänta bättre.
Hustrun stod och försökte vända en rockärm. Den var hårt stoppad och styv, så att hon hade stor möda med den. Ingmar tittade upp för att se hur hon skulle uppta det han hade sagt. Han märkte, att hon stod med ett småleende på läpparna. När hon äntligen hade fått bukt på ärmen, sade hon:
— Å, jag var väl inte så angelägen om att bli gift, jag heller. Det var far, som styrde om alltsammans.
Ingmar såg än en gång på hustrun, och när han nu mötte
