Hoppa till innehållet

Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han blev sittande tyst. ”Varför skulle hon inte förlåta mig, då hon förlät den där Stig?” tänkte han. ”Men hon menar väl, att jag gjorde värre, jag, som svek Gertrud för vinnings skull.”

Ett par dagar efteråt hade Ingmar förlorat en mejsel. Han gick och sökte den överallt och kom på så sätt att gå in i kammaren innanför brygghuset. Där låg Gammal Lisa sjuk, och Barbro satt bredvid sängen och läste högt ur bibeln. Det var en orimligt stor bibel med mässingsbeslag och tjocka skinnpärmar. Ingmar blev stående och betraktade den. ”Den är kanske från Barbros hem”, tänkte han och gick sin väg. Men nästa ögonblick vände han tillbaka, tog bibeln ur hustruns hand och slog upp första sidan. Han såg nu, att det verkligen var en av de gamla biblarna, som alltid hade funnits på gården och som Karin hade låtit sälja på auktionen.

— Var har den här kommit från? sporde han.

Hustrun satt tyst, men Gammal Lisa svarade:

— Har Barbro inte talat om för dig, att hon har köpt igen bibeln?

— Nej, har Barbro köpt igen den! sade Ingmar.

— Hon har gjort mer än så, sade gumman ivrigt, du skulle allt en gång gå och titta i skåpet i storstugan.

Ingmar gick raskt ut ur brygghuset och in i storstugan. När han öppnade skåpet där, såg han två av de gamla bägarna stå på hyllan. Han tog fram dem, vände dem upp och ner för att se på märkena i botten och fann, att de voro de rätta. Barbro kom in, medan han stod där. Hon såg förlägen ut.

— Jag hade litet pengar på en sparbanksbok, sade hon med låg röst.

Ingmar var så glad, som han inte hade varit på länge. Han gick fram och tog henne i hand.

— Det här ska du ha riktigt tack för, sade han. Strax därpå rätade han upp sig och gick ut. Det kändes så för honom, som skulle det vara orätt, om han var vänlig mot hustrun. Det var han då skyldig Gertrud, att han inte visade denna, som hade kommit på hennes plats, någon kärlek eller välvilja.