ögonen. Djuret gjorde inte en rörelse för att undvika slaget. Karlarna hade rätt. Det var alldeles blint.
Då blev hästbytarn så ond och förtvivlad, att han alldeles tappade sitt förstånd. Medan kamraterna fortfor att håna och skratta ut honom, spände han hästen från kärran, fattade därpå tömmarna och körde den oppför en tvärbrant kulle, som låg bakom stugan. Han smackade och smällde, och hästen gick raskt framåt, men när de kom på höjden, stannade den och ville inte gå vidare. Där oppe var en skärning i kullen, och under den fanns en ofantligt djup och vid grop, där hela trakten hade hämtat grus under mångfaldiga år. Hästen måtte ha känt, att marken var undergrävd. Den ville inte gå framåt. Karlen bara slog och drev på, hästen blev alltmer rädd, den reste sig på bakbenen, men framåt ville den inte. Äntligen, när den inte visste sig annan råd, tog den ett långt språng, som om den trodde, att detta bara var ett dike att springa över, och hoppades komma till den andra sidan. Men det fanns ingen andra sida att uppnå, och när den inget fotfäste fick, skrek den högt och förskräckligt, och nästa sekund låg den med bruten nacke på botten av gropen. Hästbytarn inte så mycket som såg efter den, han gick tillbaka till sina vänner. ”Jaså, ni har slutat opp med att skratta nu”, sa han. ”Far nu er väg och tala om för honom, som ni slog vad med, hur det gick med hans föl!”
Men se, historien är inte slut med detta, fortfor Stig, utan nu ska du lägga märke till vad som sedan hände. Jo, den där karlens hustru fick en son någon tid därefter, och han var en sådan där veling, som inte har något förstånd, och därtill var han blind. Och det var inte nog med det, utan alla de söner, som hustrun sedan födde, var blinda och idioter. Men döttrarna var vackra och kloka och blev väl gifta.
Ingmar hade stått kvar hela tiden och lyssnat som förhäxad. Nu gjorde han en rörelse som för att slita sig lös, men när Stig fortsatte, blev han alltjämt stående.
— Men därmed var det inte nog, vidtog Stig än en gång, utan när de gifta döttrarna fick barn, var alla deras söner blinda och idioter, men deras döttrar var vackra och välskapade och hade ett utmärkt förstånd.
132
