Hoppa till innehållet

Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Är ditt barn friskt? frågade styvmodern om en stund och lade ner det i vaggan.

— Ja, sade Barbro, det växer för var dag.

— Jag undrar om du kan vara säker på att det ser, sade styvmodern om en stund, det vänder alltid ut vitögat.

Hustrun började bli skälvande där hon satt. Läpparna darrade.

— Om ni vill pröva med ett ljus, sade Ingmar, ska ni se, att det har god syn.

Hustrun tände ivrigt upp ett ljus och höll det framför barnets ögon.

— Visst ser det, sade hon och försökte låta hoppfull och glad.

Barnet låg stilla i vaggan och vände ut vitögat.

— Se, hur det vänder ögonen efter ljuset! sade hustrun.

Ingen av de andra sade något.

— Ser ni inte, att det rör ögonen? sade hon till styvmodern.

Denna svarade inte ett ord.

— Han är sömnig nu, sade Barbro. Ögonen går igen på honom.

— Vad ska han heta? frågade styvmodern om en stund.

— Vi brukar kalla äldsta pojken för Ingmar här i huset, sade husbonden.

Hustrun föll in:

— Jag hade tänkt be dig, att han skulle få heta Sven efter min far.

Nu blev det ohyggligt tyst en stund. Ingmar märkte, att hustrun gav noga akt på honom, fastän hon låtsade, som om hon såg ner mot golvet.

— Nej, sade han, nog är din far, Sven Persson, en duktig karl, men den äldsta får allt lov att heta Ingmar.

Men en natt, då barnet var åtta dar gammalt, fick det några häftiga krampanfall, och fram emot morgonen dog det. På detta sätt blevo föräldrarna aldrig riktigt säkra på hur det var med barnet. De försökte nog att tro, att det hade varit ett friskt och riktigt barn, men alldeles vissa på detta voro de heller inte.


136