— Jag kunde nog tro, att människor skulle vara förståndiga och begripa, att du gjorde rätt, som övertog gården.
Ingmar gav Karin en lång blick. Han förstod vad som låg under hennes ord. Hon hade nog fruktat, att han skulle ha blivit utsatt för sockenbornas förakt, därför att han hade övergett Gertrud.
— Gud har inte straffat mig på det sättet, sade han.
”Om det inte är detta, så är det något annat svårt, som har övergått honom”, tänkte Karin. Hon måste sitta tyst och fundera en lång stund. Hon levde sig med stort besvär in i de tankar och känslor hon hade haft i det gamla landet.
— Jag undrar om det finns någon i socken, som har hållit fast vid vår lära? frågade Karin.
— Det är kanske en eller två, fler är det inte.
— Jag tänkte alltid, att ännu några till skulle få ta emot Guds kallelse och följa efter oss, sade hon och gav Ingmar en forskande blick.
— Nej, sade Ingmar, ingen mer har blivit kallad, såvitt jag vet.
— I går, när jag fick se dig, tänkte jag, att du hade fått erfara Guds nåd, sade Karin.
— Nej, jag har inte kommit hit av den orsaken, jag.
Karin höll inne en stund, innan hon fortfor med sina frågor. Hon började nu mera skyggt, liksom rädd för det svar hon kunde få.
— Nu är det väl ingen där hemma, som tänker på oss, som är resta?
På detta svarade Ingmar åter med en viss förlägenhet.
— Det är ju inte så mycken sorg numera, som det var i början.
— Jaså, det var sorg, sade Karin, jag tänkte, att det bara skulle vara en lättnad att bli av med oss.
— Å jo, nog var det sorg och saknad efter er, svarade Ingmar ivrigare, det drog allt om en lång tid, innan folk, som hade varit era grannar, blev vana vid dem, som hade flyttat in i ert ställe. Jag vet, att Börs Berit Persdotter, som var grannkvinna till Ljung Björns, gick ut var kväll i vintras och smög sig runtom huset, där de hade bott.
144
