Hoppa till innehållet

Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

DERVISCHEN.

En afton strax före mörkningen gick Gertrud inne på gatorna i Jerusalem. Hon kom då att lägga märke till en hög, smärt man i en fotsid, svart klädnad, som vandrade framför henne. Gertrud tyckte, att det var något ovanligt med honom, men hon visste inte rätt vari det bestod. Inte låg det väl däri, att han bar en grön turban för att utmärka, att han var en profetens avkomling, män med likadana huvudbonader kunde man möta på varje gata. Då berodde det snarare på att han inte hade håret rakat eller uppfästat under turbanen, som andra österlänningar brukade, utan lät det hänga ner på skuldrorna i jämna och likstora lockar.

Gertrud gick och följde mannen med blickarna. Hon kunde inte låta bli att önska, att han skulle vända sig om, så att hon finge se hans ansikte. Då kom en ung karl emot honom. Denne bugade sig djupt, kysste hans hand och gick vidare. Den svartklädde stannade för ett ögonblick och såg efter mannen, som hade givit honom en så ödmjuk hälsning, och på det sättet fick Gertrud sin önskan uppfylld.

Gertrud blev nästan andlös av glad häpnad. Hon blev stående orörlig och lade handen över hjärtat.

— Det är ju Kristus! sade hon. Det är ju Jesus Kristus, som jag mötte vid skogsbäcken!

Mannen fortsatte genast sin vandring. Gertrud sökte följa honom, men han vek nu in på en folkuppfylld gata, och där förlorade hon genast varje spår av honom. Då återtog Gertrud vägen hem mot kolonien. Hon gick mycket långsamt, gång på gång stannade hon, stödde sig mot en mur och slöt ögonen.

— Måtte jag bara kunna behålla det i mitt minne, mumlade hon, måtte jag alltid kunna se hans ansikte för mig!

Hon försökte att bränna in i sina ögon vad hon nyss hade sett.


153