Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Den som bara kunde få se honom än en gång! sade Gertrud.

Ingmar stod och såg tveksam ut.

— Jag vet nog var han håller till nu i kväll, sade han sävligt.

Gertrud blev genast eld och lågor.

— Nej, men vad säger du, vet du var han håller till? Då kan du följa mig dit, så att jag får återse honom.

— Men det är svarta natten, sade Ingmar. Det är väl inte rådligt att gå in i Jerusalem så här sent.

— Å, inte är det farligt, sade Gertrud, jag har gått till sjuka senare än så.

Gertrud hade mycken möda att övertala Ingmar.

— Vill du inte gå med mig, därför att du tror, att jag är tokig? sade hon, och hennes ögon blevo mycket dunkla och sågo farliga ut.

— Det var dumt av mig, att jag sa dig, att jag har funnit honom, sade Ingmar, men nu tror jag ändå, att jag gör bäst i att gå med dig.

Gertrud blev så glad, att hon fick tårar i ögonen.

— Men vi får försöka att komma ut från kolonien, utan att man märker oss, sade hon. Jag vill inte tala om det för någon här, förrän jag har sett honom än en gång.

Hon lyckades finna en lykta, och äntligen kommo de ut på vägen. Storm och regn slogo emot dem, men Gertrud frågade inte efter det.

— Är du säker om att jag får se honom igen i denna kväll? sade hon gång på gång. Är du verkligen säker om att jag får se honom?

Gertrud talade oupphörligt. Nu var det, som om ingenting söndrande hade funnits mellan henne och Ingmar, hon gav honom hela sitt förtroende som i forna dagar. Hon berättade för honom om alla de morgnar hon hade stått på Oljoberget och väntat. Hon berättade också hur det hade pinat henne, att människor ibland hade kommit dit upp och stått och betraktat henne, då hon låg på knä och såg mot himlen.

— Det har inte varit roligt för mig, att alla har sett så besynnerligt på mig, alldeles som om jag hade varit van-

157