Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Du kan sova lugnt nu, du, sade hon. Du har gjort det bra. Jag tror inte mer, att den där karlen är Kristus. Jag är inte tokig mer, du har gjort det bra.

Ingmar gick tyst fram till trappan, som ledde upp till männens sovrum. Gertrud följde efter honom.

— Kom ihåg bara, att jag aldrig förlåter dig detta! upprepade hon.

Därpå gick hon in till sitt, lade sig och grät sig till sömns. Hon vaknade tidigt nästa morgon, men blev liggande kvar i bädden. Hon låg och förvånade sig. Vad är detta, varför stiger jag inte opp? Hur kommer det sig, att jag inte längtar till Oljoberget?

Och hon lade händerna över ögonen och grät på nytt.

— Jag väntar honom inte mer. Jag har inget hopp mer. Det gjorde för ont i går, när jag såg, att jag hade bedragit mig. Jag vågar inte vänta honom. Jag tror inte, att han kommer.

På kvällen, när kolonisterna som vanligt voro samlade i den stora salen, såg Ingmar, att Gertrud satte sig bredvid Gabriel och talade länge och ivrigt med honom.

Om en stund reste sig Gabriel och gick fram till Ingmar.

— Gertrud talar om för mig vad du försökte göra för henne förra kvällen, sade Gabriel.

— Jaså, sade Ingmar. Han visste inte vart den andre ville komma.

— Du ska inte tro, att jag inte begriper, att du vill frälsa hennes förstånd, sade Gabriel.

— Det är väl inte så farligt, sade Ingmar.

— Jo, sade Gabriel, den, som har gått och burit på den här bedrövelsen nu i snart ett år, han vet, att det är farligt.

Han vände sig för att gå. Då räckte Ingmar plötsligt fram sin hand.

— Vi har alltid varit goda vänner förr i världen, du och jag, sade han.

Gabriel bleknade litet, men han lade sin hand i Ingmars och tryckte den stadigt.


164