bakom sig. Han vände sig om. Det var en dragoman, som flera gånger hade varit i kolonien, som kom farande med två hästar. Han red på den ena, och den andra förde han vid tygeln.
— Vart ska du hän? frågade Ingmar och hejdade honom, då han for förbi.
— Jag ska till Jaffa, sade karlen.
— Till Jaffa skulle jag också vilja rida, sade Ingmar hastigt. Det kom ögonblickligen för honom, att han borde begagna detta tillfälle att fara direkt till mrs Gordon hellre än att först gå tillbaka till kolonien.
Det blev snart överenskommet, att Ingmar skulle få rida ner till Jaffa på den lediga hästen. Det var en god häst, och Ingmar lyckönskade sig till sitt infall. ”De sju milen ner till Jaffa måtte jag väl kunna rida i natt”, tänkte han. ”På detta sättet kan mrs Gordon komma hem i morgon eftermiddag.” Men när Ingmar hade ridit en timme, märkte han, att hans häst började halta. Han steg av och fann då, att hästen hade tappat en sko.
— Hur ska vi göra med detta? sade Ingmar till dragomanen, som red bredvid honom.
— Det blir ingen annan råd, sade karlen, än att jag får vända om till Jerusalem och få honom skodd.
Där stod nu Ingmar mittpå vägen ensam och visste inte rätt vad han skulle ta sig till. Men med ens beslöt han sig för att fortsätta färden ner till Jaffa till fots. Han visste inte om detta var det klokaste han kunde göra, men den där makten, som var över honom, drev honom framåt. Han hade inte ro att vända om.
Ingmar vandrade alltså framåt med stora steg, det sköt god fart, då han gick. Om en stund blev han dock orolig. ”Jag undrar hur jag ska få reda på var mrs Gordon bor i Jaffa. Det var en annan sak, när jag hade dragomanen med mig. Nu får jag väl gå ur hus i hus och fråga efter henne.” Men oaktat han väl förstod det berättigade i denna oro, fortsatte han vandringen.
Det var en god, bred landsväg han gick på. Han skulle inte ha haft svårt att gå där, även om natten hade varit
