med vingarna och inte kunde få nog luft under dem för att svinga sig bort. Just så tyckte hon att hon låg och flaxade utan att komma ur stället.
Men när hon hade nått upp på Oljoberget och stod på den vanliga platsen, där hon brukade invänta soluppgången, såg hon, att dervischen, som var lik Jesus, fanns där före henne. Han satt på marken med benen i kors under sig, och hans stora ögon sågo ner över Jerusalem.
Gertrud glömde inte ett ögonblick, att mannen endast var en stackars dervisch, vars enda berömmelse var, att han av sina anhängare fordrade ett ivrigare dansande än någon annan. Men då hon såg hans ansikte med mörkret kring ögonen och smärtans drag kring munnen, gick en darrning genom henne. Hon blev stående med knäppta händer tätt bredvid honom och betraktade honom.
Hon var inte i en dröm, hon var inte borta i en syn, det var endast den stora likheten, som vållade, att hon tyckte sig se en med gudomlighet begåvad människa.
Hon trodde på nytt om honom, att om han blott ville framträda för människorna, så skulle det visa sig, att han hade nått djupet av all kunskap. Hon trodde, att storm och vågor lydde hans bud, hon trodde, att han samtalade med Gud, hon trodde, att han hade uttömt dräggen av allt lidande, hon trodde, att alla hans tankar gingo till okända ting, som ingen annan kunde utforska.
Hon förstod, att om hon hade varit sjuk, så skulle hon ha blivit botad genom att stå där och betrakta honom.
”Detta kan inte vara en vanlig människa”, tänkte hon. ”Jag känner, att himmelens lycksalighet sänker sig över mig, endast därför att jag ser honom.”
Hon hade stått länge bredvid dervischen, utan att han hade visat, att han hade lagt märke till henne, men plötsligen vände han sig rätt mot henne.
Gertrud drog sig undan, när han såg på henne, som kunde hon inte tåla hans blickar.
Han betraktade henne stilla och lugnt väl en hel minut, därpå räckte han henne sin hand, för att hon skulle kyssa
