”VI SKA MÖTAS EN GÅNG.”
Det var en underlig brådska i kolonien. Dalbönderna hade så mycket att syssla med var och en på sin kammare, att de inte hade tid att gå ut till sina göromål på fälten och i vingårdarna, och de svenska barnen hade fått lov från skolan för att stanna hemma och arbeta.
Det hade blivit bestämt, att Ingmar och Gertrud skulle resa om två dagar, och därför gällde det att skyndsamt göra i ordning vad man kunde ha lust att sända med dem till hemorten.
Nu var det tillfälle att skicka en liten minnesgåva till små kamrater på skolbänken och till gamla vänner, som hade varit en trogna hela livet igenom. Nu kunde man få lägga i dagen, att man alltibland hade en vänlig tanke för en och annan, som man skilde sig från och inte ville umgås med under den första stränga tiden där hemma, och för gammalt, klokt folk, vars råd blevo illa upptagna vid avresan. Nu kunde man passa på att göra en liten glädje åt föräldrarna och kärestan, åt kyrkoherden och åt skolmästarn, som hade uppfostrat dem allesammans.
Ljung Björn och Kolås Gunnar sutto hela dagen med pennan i sina styva nävar och skrevo brev till vänner och anförvanter, medan Gabriel stod och svarvade små koppar av olivträ och Karin Ingmarsdotter i många olika paket lade in stora fotografier över Getsemane och gravkyrkan, över det ståtliga huset, där de bodde, och över den präktiga församlingssalen.
Barnen strävade och gjorde tuschteckningar på små tunna skivor av olivträ, såsom de hade lärt i den amerikanska skolan, och klistrade samman fotografiramar, som de prydde med alla de olika sorter av korn och frön och kärnor, som finnas i österlandet.
