— Hur gammalt är det barnet? frågade Ingmar.
— Det ska vara fött nu i augusti.
— Det är lögn, det där, sade Ingmar och slog näven hårt i bordet. Han hade så när träffat Karins hand, som låg på bordsskivan.
— Slår du mig nu? sade hon.
— Jag såg inte, att din hand var i vägen, sade Ingmar.
Karin talade ännu en stund om detta, och Ingmar blev genast lugnare.
— Du förstår väl, att sådant inte är roligt för mig att höra, sade han. Nu vill jag be dig, att du hälsar Ljung Björn från mig, att han inte låter detta komma ut, förrän vi får veta om det är full sanning.
— Jag ska nog ställa om, att han tiger, sade Karin.
— Och så undrar jag om du kan laga, att Gabriel och Gertrud kommer in till mig, sade Ingmar.
När Gertrud och Gabriel kommo in i sjukrummet, satt Ingmar sammankrupen borta i en mörk vrå. De kunde först knappt se honom.
— Vad är det, Ingmar? sade Gabriel.
— Det är så, att jag har åtagit mig en sak, som har blivit mig övermäktig, sade Ingmar. Han satt och gungade fram och åter med kroppen.
— Ingmar, sade Gertrud och gick nära honom, tala uppriktigt om för mig vad som pinar dig! Vi har aldrig haft några hemligheter för varandra, alltsedan vi var barn.
Ingmar satt och våndades. Gertrud kom alldeles inpå honom och lade handen på hans huvud.
— Nu tror jag, att jag kan gissa vad som är åt dig, sade hon.
Ingmar rätade plötsligen upp sig.
— Å nej, Gertrud, du ska ingenting gissa, sade han. I detsamma drog han sin plånbok ur fickan och gav den till henne. Kan du se, att där ligger ett stort brev, som är skrivet till Barbro?
— Ja, sade Gertrud, här är det.
— Nu ber jag dig, att du tar och läser det, sade Ingmar. Du och Gabriel, ni ska båda läsa det. Jag skrev det strax
