BARNET.
Nu är att berätta vad som hade hänt Barbro Svensdotter, sedan Ingmar hade rest till Jerusalem.
När Ingmar hade varit borta väl en månad, började Gammal Lisa på Ingmarsgården lägga märke till att Barbro hade fått en ständig oro och rastlöshet över sig. ”Det är besynnerligt vad hon ser vild ut i ögonen”, tänkte gumman. ”Det skulle inte förundra mig, om hon bleve tokig endera dagen.”
En kvällsstund tog hon sig för att fråga ut Barbro.
— Jag undrar vad som fattas dig, sade hon. När jag var ung tös, såg jag en vinter matmodern på Ingmarsgården gå omkring med sådana ögon, som du nu har.
— Var det hon, som dräpte barnet? frågade Barbro raskt.
— Ja, sade gumman, och nu börjar jag tro, att du går med samma tankar.
Barbro gav inte något direkt svar på detta.
— När jag har hört talas om den där historien, sade hon, har jag bara undrat över en sak.
Gammal Lisa frågade vad det kunde vara.
— Jo, att hon inte gjorde över med sig själv också.
Gammal Lisa hade suttit och spunnit. Hon lade handen på hjulet for att få det att stanna och fäste ögonen på Barbro.
— Det kan ju ingen undra på om du tar illa vid dig, ifall här skulle komma småfolk till gården, sedan mannen har rest ifrån dig, sade hon långsamt. Han visste då väl aldrig om detta, när han for?
— Vi visste inte om det, varken han eller jag, sade Barbro med låg röst, som om det vilade sådan tryckande sorg över henne, att hon inte kunde tala.
— Men nu ska du väl skriva efter honom?
— Nej, sade Barbro, den enda tröst jag har är, att han är borta.
226