dem, som funnos. Barbro blev röd i ansiktet och fick tårarna i ögonen.
— Det här barnet har det inte bättre, än om det vore fött av en tiggarkäring, sade hon i hastigheten.
— Du borde ha tänkt en smula själv på sådant här, sade gumman. Jag undrar hur du skulle ha rett dig, om inte jag hade plockat ihop vad jag kunde komma över av småkläder och tagit med mig.
Barbro kom nu ihåg sig. Den mörka förtvivlan, som hon hade levat i under hela vintern, grep henne och gjorde henne hård på nytt.
— Det hade varit bättre, om barnet varken hade blivit lindat eller vårdat, sade hon.
Nästa dag steg Barbro upp. Hon tog fram nål och tråd och började klippa sönder ett lakan för att sy kläder åt gossen. När hon hade hållit på en stund, kommo de dystra tankarna åter över henne: ”Vad tjänar det till, att jag gör i ordning sådant här åt honom? Det vore bättre, att jag gick ner i myren med honom, för dit måste vi ändå, vi båda.”
Hon gick ut till Gammal Lisa, som mjölkade korna, innan de skulle gå ut i skogen.
— Vet du, Lisa, hur länge det kan dröja, innan vi kan vara säkra på att barnet inte ser?
— Nog dröjer det ännu en åtta dagar eller kanske ett par veckor, innan man kan vara riktigt säker, svarade gumman. Barbro gick tillbaka in och återtog arbetet. Då hon förde saxen, gick den ojämnt, hon kände, att handen darrade och skälvde. Snart spred sig darrningen genom hela kroppen, och hon måste för en stund höra upp med arbetet. ”Herregud, vad går det åt mig? Kan det vara möjligt, att jag blev så glad åt att få ha honom kvar några veckor ännu, att jag skälver i var led?”
Gammal Lisa hade det strävsamt uppe i skogen. Hon fick både driva korna i vall och sköta om mjölken. Barbro tänkte numera bara på att vårda gossen och kom sig inte för att hjälpa henne med någonting.
— Du, Barbro, kunde väl göra annat än sitta och stirra på gossen, sade gumman en dag, då hon var alldeles ut-
