Ingen av dem sade något om det som varit. De ville inte ha några uppgörelser i så mångas närvaro.
— Mor undrar om du skulle ha lust att komma med hem och få dig en bit mat, sade Storm.
— Kan mor Stina ta emot främmande så här oförväntat, så nog vill jag komma, sade Ingmar. Han blev så glad över att åter vara försonad med skolmästarns, att han för ett ögonblick glömde bort Barbro.
— Inte kunde jag ta emot vem som helst, sade mor Stina, men du är ju gammal i gården och håller nog till godo med som jag har det.
Ingmar kom således att gå med till skolmästarns, och som man väl kan förstå, rådde där stor glädje. Folk kom oupphörligen in för att hälsa på de nykomna. Och man berättade om allt, som hade hänt, och grät ibland, mitt uppe i all glädjen, över dem, som voro döda. Gertrud skyndade sig att plocka upp alla de medsända gåvorna. Hon radade upp dem på ett par bord i skolan och lämnade ut dem jämte alla medsända kära hälsningar. Det var inte lätt för Ingmar att slita sig ifrån allt detta, i synnerhet som Storms tycktes vara nästan likaså glada att ha fått honom tillbaka som Gertrud.
— Du ska väl inte gå än, sade mor Stina, så fort som han reste på sig.
— Jag skulle väl se hur det står till hemma.
— Dit kommer du tids nog.
Mittunder detta fick han bud, att han skulle komma till Ingmarsgården, därför att Stark Ingmar låg sjuk och var döden nära. Så fick han ge sig i väg.
Ett stycke från Ingmarsgården låg vid vägen en liten usel
stuga. När Ingmar ännu var på tämligt avstånd därifrån,
fick han se en man och en kvinna komma ut genom dörren.
Mannen såg fattig och torftig ut, och Ingmar tyckte sig se,
att kvinnan stack något i handen på honom. Hon skyndade
sedan ner på vägen och gick raskt vidare åt Ingmarsgården
till.
