åter småle och kom tätt inpå Barbro. ”Vad menar han?” tänkte hon. ”Jag kan rakt inte förstå honom. Men på samma gång steg en vild, ostyrig glädje upp inom henne. Det var just på samma sätt som i drömmen, då kälken for utför backen och våren slog ut omkring henne.
Men så med ens tyckte Barbro, att hon förstod Ingmars hela uppträdande. Det var ingenting annat, än att han var så lycklig, att han inte kunde dölja det. När han såg på henne, så gjorde han narr av sig själv, därför att han en gång hade inbillat sig, att han tyckte om henne. Nu var han åter Gertruds, helt och hållet hennes, såsom han hade varit första tiden de hade varit gifta.
Hon såg framåt vägen med en längtande blick. ”Det är förfärligt vad det är långt hem”, tänkte hon. ”Vi kommer inte fram ännu på en halvtimme, och hela tiden ska jag gå här bredvid honom, som bara tänker på en annan.”
Hon kastade åter en hastig blick på honom från sidan. Han uppfångade den och genast nickade han åt henne och såg på henne med den där blicken, som hon ändå inte kunde riktigt förklara. ”Han är kanske tacksam emot mig för att jag sände honom ifrån mig”, sade hon till sig själv. ”Han tänker väl på att det är jag, som är orsak till att han nu är så lycklig.”
— Jag skulle allt tacka dig för att du sände mig till Jerusalem, sade Ingmar, bäst de gingo.
— Det var detta jag tänkte, svarade Barbro, att du säkert var glad åt att du kom dit.
— Ja, det är ett märkvärdigt ställe att komma till.
— Du dröjde så länge, att jag trodde, att du skulle stanna kvar där på allvar.
— Jag! Å nej, det var det ingen fara för, men jag måste lära mig ett par saker, innan jag var färdig att vända tillbaka.
— Jag undrar vad det kunde vara för slag, sade Barbro, inte därför att hon var nyfiken, men hon tyckte, att det var bättre att hålla samtalet i gång än att gå och tiga.
— Jo, sade Ingmar, det var allt besynnerligt att se där ute, att det inte fanns något kvar av all den härligheten, som
248
