— Jaså, det var det?
— Jag hade så svårt att förlika mig med att det bästa folket skulle dra från socken och flytta till ett hårt land, där det inte var annat än elände, som väntade dem.
— Kunde du finna reda i det också?
— Nej, jag kunde inte få full klarhet i detta, men så mycket såg jag, som att det var något i görningen där ute. Vår Herre kallade dit folk från alla land. Han satte ut förposter liksom, somliga i städerna och somliga på landsbygden. Jag ville gärna leva så länge, att jag finge se när hans dag kommer, då han låter alla dessa stå opp och väcka det sovande landet.
Barbro suckade. Det var, som om Ingmar hade sina tankar så långt borta. Han frågade inte mer efter sådant, som rörde henne.
— Jag undrar om jag skulle få så god tröst, om jag komme dit bort, sade hon.
— Nog skulle det finnas något för dig också att lära.
— Visste jag bara det, så skulle jag fara dit i morgon dag.
— Jag tänker, att det skulle vara bra för dig att se alla de olika folkslagen, som går på Jerusalems gator.
Barbro undrade vad hon skulle ha för nytta av detta.
— Jo, för de går där bredvid varandra, araber och turkar och judar och ryssar, ja, alla världens folk, och ändå förblir de, som de är.
— Nu vet jag inte vad du menar.
— Jag menar det, att man aldrig får se där ute, att någon somnar in en kväll som arab och vaknar opp som grek.
— Nej, men …
— Jag tror inte, att det sker här hemma heller, sade Ingmar och lade nu in stor ömhet i rösten, att den, som ena dagen är en ros, nästa dag kan bli en tistel.
— Å jo, månget rosenträd kan nog bli så illa medfaret, att det inte bär annat än törnen och taggar.
Just då Barbro sade detta, hade de hunnit fram till Ingmarsgården, och Ingmar höll upp grinden för henne. Inkörseln var överbyggd och låg mellan två husgavlar. Här
250
