med dem om märkliga saker, som hade hänt honom under hans liv. Mest var det om Stor Ingmar och om småfolket i skogen, som länge hade varit honom väl bevåget. Men alltsedan Hellgum hade huggit ner rosenbusken utanför hans stuga, hade världen inte varit god för honom att leva i. Småfolket hade upphört att ta vård om honom, och han hade blivit överfallen av alla möjliga krämpor.
— Jag blev allt glad, må kyrkoherden tro, sade han, när Stor Ingmar kom till mig i natt och sa till mig, att jag inte längre behövde vaka över hans gård, utan fick komma till ro.
Han var mycket högtidlig, och det var lätt att se, att han fullt och fast trodde, att han skulle dö. Kyrkoherden sade några ord om att han inte såg mycket sjuk ut, men doktorn, som hade undersökt honom och lyssnat på hans hjärta, sade helt allvarsamt:
— Nej, nej, Stark Ingmar vet vad han säger. Han ligger inte här och väntar döden förgäves.
När Barbro kom in och bredde ut den präktiga bonaden över gubben, bleknade han en smula.
— Nu lider det mot slutet, sade han. Han strök Barbro över handen. Du ska ha tack för detta och tack för allt. Och så får du förlåta, att jag har varit hård mot dig sista tiden.
Barbro snyftade till. Det fanns så mycken bedrövelse uppsparad inom henne, att det var lätt för henne att komma i gråt. Gubben strök henne än en gång över handen och smålog åt att hon grät.
— Nu har vi väl snart Ingmar här, sade han.
— Han är kommen, sade Barbro. Jag skulle bara gå in förut och tala om det för dig.
När Ingmar trädde in, reste sig gubben mödosamt i sängen och sträckte ut handen mot honom.
— Välkommen ska du vara, sade han.
Ingmar var en annan, än han hade varit förut på dagen. Han såg trött och nedslagen ut.
— Inte trodde jag, att du skulle göra mig den sorgen att lägga dig att dö på min hemkomstdag, sade han.
— Du får inte klandra mig för detta, svarade gubben
252
