— Säg du hellre, som sanningen är! sade gubben.
Ingmar blev stilla och lugn på ett ögonblick.
— Jag må väl gråta, när jag ska mista en sådan vän, som du har varit för mig.
Efter detta blev gubben alltmer rastlös, och det kom kallsvett fram på pannan.
— Du är så nyss kommen till landet, Ingmar, sade han till sist, jag vet inte om du har haft några nyheter härifrån gården ?
— Jo, sade Ingmar, det, som du tänker på, fick jag veta i Jerusalem.
— Jag skulle ha vakat bättre över det, som var ditt, sade gubben.
— Jag ska säga dig något, Stark Ingmar. Du gör orätt, ifall du tror något ont om Barbro.
— Gör jag orätt? sade gubben.
— Ja, sade Ingmar med starkare röst. Det är väl, att jag har kommit hem, så att hon får någon, som försvarar sig.
Gubben ville svara, men Barbro, som hade gått ut i storstugan för att duka kaffebrickan åt de främmande, hade hört hela samtalet genom den halvöppna dörren. Hon kom nu hastigt in i lillkammarn och gick fram till Ingmar som för att säga något. Men i sista stunden syntes hon komma på andra tankar. Hon böjde sig i stället ner över gubben och frågade hur det stod till med honom.
— Jo, jag mår bättre, sedan jag har fått tala med Ingmar, sade gubben.
— Ja, han är god att tala med, sade Barbro stilla och gick bort till fönstret och satte sig.
Efter detta blev det märkbart för alla, att Stark Ingmar beredde sig att gå bort. Han låg med ögonen slutna och händerna knäppta. Alla höllo sig tysta för att inte störa honom.
Men Stark Ingmars tankar gingo jämt tillbaka till den dagen, då Stor Ingmar hade dött. Han såg för sig kammaren sådan den hade varit, när han hade kommit in för att säga farväl. Han kom ihåg de små barnen, som hans husbonde hade räddat och som hade suttit i sängen hos
254
