GORDONISTERNA.
I början av åttiotalet, ungefär samtidigt med den stora ångaren L‘Univers‘ undergång, och några år innan skolmästarn i den gamla Ingmarssocknen hade börjat bygga sitt missionshus, bosatte sig i Jaffa en ung man, som hette Eliahu. Han var fattig, men han hade fått en god uppfostran i en missionsskola och kunde tala sju språk. Nu tyckte han, att han inte kunde göra sig bättre nytta av sina kunskaper än genom att bli tolk och förare åt främlingar, som besökte det Heliga landet, och som han var rådig och tog god vård om de resande, blev han mycket anlitad.
Det är att märka, att på denna tid var tillståndet i Palestina obeskrivligt eländigt, och det sorgligaste var nästan, att ingen människa hade någon tro på att det skulle kunna förbättras. I stället var man alldeles viss om att Palestina alltid skulle förbli ett land utan landsvägar, utan broar, utan ordnad bevattning och följaktligen utan inbringande jordbruk. Man kunde inte föreställa sig, att lantmännen någonsin skulle lära att använda andra plogar än sådana, som de förfärdigade åt sig av en krokig olivgren, eller att de skulle skaffa sig andra bostäder än fönsterlösa lerkojor, där människor och djur bodde under samma tak. Det var heller inte tänkbart att få någon ändring i detta, att tre fjärdedelar av landet låg som öppen betesmark, likaså litet som man kunde hoppas på att få frakta sina varor på järnbana i stället för på kamelrygg, att få hamnar vid kusten eller att få andra renhållningshjon än gathundarna.
De flesta av de infödda tänkte troligen aldrig på hur efterblivet landet var, men Eliahu, som ständigt hörde resande från Europa och Amerika tala om hur stora framsteg man hade gjort i deras hemland, kunde inte undgå att lägga märke till förfallet. Han, som andra, trodde nog, att det inte fanns någon hjälp för det, men mången gång, när
28
