Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och försummas, tills det inte mer var i stånd att tänka på att resa sig.

Eliahu kunde bli blodröd av vrede, när han räknade upp för sig alla turkarnas missgärningar. Han kunde knappast förstå, att det var möjligt, att de fingo regera ostörda i hans fädernesland. Ty var inte Palestina det land, som alla kristna älskade? Och det var intet främmande land för dem. De funnos där av alla slag i kloster och skolor och missionsanstalter, ryssar och greker, romerska katoliker och protestanter, armeniska kristna, kopter och jakobiter. Och när man visste hur mäktiga en del av dessa voro i sina hemland, var det inte då otroligt, att de skulle låta turkarna fortsätta med sitt ofog? Varför lagade inte alla dessa, som bekände Kristi namn, att hans land blev styrt med rättfärdighet? Varför ville de inte, att de andra folken skulle säga:

— Se Jesu födelseland, det är som en härlig örtagård inför Herren. Där blomstrar friden och kärleken, ingen skadar den andra, utan allt landet fröjdas och blomstrar. På andra ställen i världen har det illa lyckats att införa Jesu lära, men i Palestina är den rådande i all sin ljuvhet. Varför ville inte de kristna, att de andra folken skulle säga detta? Om de hade velat det med all makt, inte hade då turkarna kunnat hindra dem.

Eliahu ställde dessa frågor till många bildade och varmhjärtade kristna i Palestina, men fick ständigt samma svar.

— Ser du inte, att vi kristna är vanmäktiga här i landet, därför att vi inte kan vara eniga? Vi lever ju i bitter fejd och strid den ene med den andre. Hur skulle vi då här kunna införa ett Gudsrike? Här, där Jesus har levat, brinner tron starkare än på någon annan plats på jorden, men just därför rasar också hatet mellan de olika bekännarna vildare här än på andra ställen. Överallt i världen ska de kristna kunna sämjas bättre än i det heliga landet.

Eliahu erkände, att detta var sanning. Han förstod, att olyckan skulle råda över hans fädernesland, ända tills de kristna hade lärt sig enighet. Och så mycket hade han sett av den heta nitälskan och den dystra trosiver, som rådde i Jerusalem, att han insåg, att den dagen aldrig skulle randas.


31