Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förare.” Han blev en annan människa, medan han drog fram i detta sällskap, och han tänkte med ängslan på den dag, då han skulle nödgas följa dem till Jaffa och se dem avresa.

Först lät Eliahu amerikanarna göra turen genom landet, sedan stannade han med dem i Jerusalem. Där förde han dem till varje gammal kyrka och till varje sten eller grotta, varom det kunde berättas något märkvärdigt. Men hur mycket han än drog ut på tiden, kom ändå den dag, då han måste erkänna, att han inte hade något mer att visa, och då amerikanarna började tänka på uppbrott.

Kvällen innan de resande skulle lämna Jerusalem, sände de bud till Eliahu med begäran, att han skulle infinna sig i gästhusets matsal. När han kom, var han tyst och förstämd, och det var lätt att se hur bedrövad han kände sig. Amerikanarna bådo honom, att han skulle sitta till bords med dem, och under måltiden gjorde de flera försök att muntra upp honom, men det ville inte lyckas.

— Eliahu, sade då plötsligen mr Gordon, vi har kommit överens om att vi vill säga er vilka vi är, innan vi lämnar det här landet. Ni har blivit en kär vän för oss under den här tiden, och vi skulle helst se, att vi inte behövde skiljas från er.

Han berättade nu för Eliahu, att hans hustru hade varit nära att förgås vid ett skeppsbrott och att hon hade fått mottaga ett budskap från Gud, medan hon kämpade med vågorna. Han sade vidare, att de alla, som Eliahu hade fört genom landet, och ännu några till, som de hade lämnat kvar i Chicago, hade bildat ett samfund för att leva i enighet sinsemellan och för att utbreda enighet över världen. Och till sist frågade han Eliahu om han ville inträda i deras samfund och följa med dem till deras hemland. Han var ju en ensam man, som kunde bosätta sig var i världen han ville, och det skulle inte fattas arbete borta hos dem för en, som ägde så stora kunskaper. De hade sett så mycket av honom nu på resan, att de trodde, att han skulle passa ibland dem. Och han hade sett dem och deras väsende och kunde själv avgöra om han ville förena sig med dem.


3. — Lagerlöf, Jerusalem. II.33