Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


En av dessa tyskar kom en dag till mrs Gordon och sade henne helt uppriktigt, att han hade hört onda rykten om hennes folk.

— Det är missionärerna där borta, sade han och pekade mot den västra stadsdelen, som förtalar er. Sannerligen, om jag inte själv hade erfarit, att man kan bli förföljd alldeles oskyldigt, skulle jag inte vilja sälja till er varken kött eller mjöl. Nu förstår jag ju, att de inte kan tåla, att ni har fått så många anhängare på sista tiden.

Mrs Gordon frågade honom vad det var, som lades dem till last.

— De säger om er, att ni för ett dåligt liv här i kolonien. Ni låter inte människorna ingå äktenskap, såsom Gud har befallt, därför har man börjat påstå, att inte allt kan gå rätt till här.

Kolonisterna ville först inte tro honom. Men de märkte snart, att han hade talat sant och att alla människor i Jerusalem trodde om dem, att de förde ett dåligt liv. Ingen av Jerusalems kristna ville tala med dem. På hotellen blevo främlingarna varnade för att besöka dem. Resande missionärer vågade sig dock stundom ut till kolonien. När de kommo tillbaka därifrån, skakade de betydelsefullt på huvudet. De hade inte kunnat märka något anstötligt, men nog förmenade de, att det kunde bedrivas mycket ofog där ute, fast det inte kom till synes.

Amerikanarna, alltifrån konsuln till den ringaste sjuksköterskan, voro de, som ropade allra högst mot Gordonisterna.

— Det är en skam för oss alla, som är amerikanare, sade de, att dessa människor inte blir bortjagade från Jerusalem.


Asterisk.svg


Så kloka människor som kolonisterna sade naturligtvis till sig själva, att härvid ingenting var att göra, att de fingo låta folk prata, att deras vedersakare med tiden nog skulle komma att inse, att de hade orätt.


55