Sida:Jerusalem - Andra delen 1945.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Gunhild stoppade brevet i fickan, hon gick och bar det på sig hela dagen utan att tala därom med någon.

Hon tvivlade inte, att fadern hade skrivit sanning om det, som hade vållat moderns död. Föräldrarna hade alltid varit mycket ärekära och noggranna om sitt anseende. På samma sätt var det med henne, ingen i kolonien hade lidit så av att veta sig vara utsatt för förtal som hon. Henne hjälpte det inte, att hon visste sig vara oskyldig, hon kände sig dock utskämd och tyckte, att hon inte kunde visa sig bland människor. Hon hade gått och grämt sig alla dagar, känt pina av de onda tungorna som av svidande sår. Och nu hade de tagit hennes mors liv.

Gertrud och Gunhild bodde i samma rum. De hade alltid varit de bästa vänner. Men Gunhild yppade inte ens för Gertrud vad fadern hade skrivit. Hon tyckte, att det var synd att störa Gertrud i hennes lycka. Hon var betagen av glädje över att befinna sig i Jerusalem, där allting återförde till henne minnet av hennes frälsare.

Men gång på gång under dagen tog Gunhild fram brevet och betraktade det. Hon vågade inte läsa det, bara hon såg på det, drog sig hennes hjärta samman, och hon kände en svidande sorg. “Om jag bara kunde få dö!” tänkte hon. “Jag kan aldrig bli glad mer. Om jag bara kunde få dö!”

Hon satt och såg på brevet. Hon kände, att det innehöll ett gift, som skulle döda henne, och hon hoppades endast, att det skulle gå hastigt och vara snart över.

Nästa dag kom Gunhild gående ut genom Damaskusporten. Hon hade varit inne i staden och begav sig nu hem till kolonien.

Det var en otroligt het dag, såsom det ofta kan bli i slutet av maj. När Gunhild kom ut ur den mörka staden, där hus och valvbågar gåvo skydd mot solen, tyckte hon, att det bländande solskenet träffade henne som ett skott, och hon hade lust att springa tillbaka in i det svala, skuggiga portvalvet. Hon tyckte, att den soliga vägen, som hon hade att gå, såg farlig ut. Det var som att vandra över en skjutbana, medan trupper sköto till måls.

Gunhild ville dock inte vända om bara för en smula

57