När han hade sagt detta, sjönk han åter samman och satt stönande på marken.
— Jag har fått så ont, Björn. Det är visst något åt hjärtat, framstötte han. Jag var rädd, att jag skulle dö, innan jag fick tala om detta. Jag har burit hem Lill Greta, men jag orkade inte med de andra.
Björn föll på knä bredvid honom.
— Ska du inte komma in, Halvor? frågade han, men Halvor hörde inte på honom.
— Lova mig, Björn, att Lill Greta kommer ordentligt i jorden! Jag vill inte, att hon ska tycka, att hon har en dålig far.
— Ja, ja, sade Björn, men ska du inte försöka att komma in nu, Halvor?
Halvor böjde huvudet allt djupare.
— Laga, att hon får ligga under en grön torva! viskade han. Och lägg också mig under en grön torva! tillade han om en stund.
Björn såg, att han var svårt sjuk, och skyndade efter hjälp för att bära in honom. När han kom tillbaka, var Halvor redan död.
