Stark Ingmar var en ensam man, Hans barn hade rest ifrån honom till Amerika. Det var gubbens enda nöje i hans ensamhet att locka ungdomen till sig om lördagskvällarna med sitt fiolspel.
I stugan var det halvmörkt och kvavt, par vid par virvlade om där. Gertrud blev först andlös och ville skynda ut igen, men så stannade hon vid omöjligheten att komma bort genom människomuren.
Stark Ingmar spelade taktfast och säkert, men när Ingmar Ingmarsson kom in genom dörren, skar han i med stråken, så att alla strängarna skorrade och de dansande stannade.
— Nej, nej, ropade han då, det var ingenting, dansa på bara!
Ingmar lade armen om Gertruds liv för att dansa ut, och Gertrud blev förstås mycket förvånad över att han ville dansa. Men så blevo de stående, ty paren följde varandra så tätt, att ingen kunde komma in mellan dem, som inte hade varit med från början.
Gubben Stark Ingmar avbröt på nytt, knackade med stråken mot spiselkransen och sade med myndig röst:
— Här ska vara plats för Stor Ingmars son, när det dansas i min stuga.
Alla vände sig nu för att se på Ingmar. Han blev blyg och kom inte ur fläck. Då måste Gertrud ta ett raskt tag i honom och dra honom ut på golvet.
Så snart dansen var ändad, kom torparen fram och hälsade. När Ingmar lade sin hand i hans, låtsade gubben bli ängslig och rädd och släppte den genast.
— Oj, oj, sade han, akta de där fina skollärarhänderna! En ovårdsam karl som jag kunde lätt klämma sönder dem.
Han tog Ingmar och hans sällskap fram till bordet och drev bort några gamla bondkvinnor, som sutto där och fröjdade sig åt dansen. Härpå gick han fram till ett skåp och hämtade bröd, smör och svagdricka.
— Jag bjuder eljest aldrig på något, sade han, de andra får nöja sig med dans och spel, men Ingmar Ingmarsson ska väl äta en bit mat under mitt tak.
Medan de unga åto, drog han fram en liten trebent stol, satte sig mittframför Ingmar och stirrade på honom.
96
