benen voro alldeles utan kraft och styrsel. Hon kunde inte stödja på dem, utan blev liggande bredvid sängen.
Så snart folket kom i rörelse på morgonen, blev doktorn efterskickad. Han anlände snart, men kunde inte förstå vad det var, som hade kommit över Karin. Hon var varken sjuk eller lam. Han trodde, att alltsammans hade vållats av skrämseln.
— Karin blir nog snart bra igen, sade han.
Karin hörde på doktorn utan att säga ett ord. Hon visste, att Eljas hade varit inne i rummet under natten och att det var han, som hade gjort henne detta. Hon visste också, att hon aldrig skulle bli återställd.
Hela förmiddagen satt Karin tyst och grubblade. Hon sökte fundera ut varför Gud hade tillåtit, att denna hemsökelse hade kommit över henne. Hon gick strängt till rätta med sig själv, men kunde inte finna, att hon hade begått någon synd, som hade förtjänat så hårt straff. ”Gud är orättvis mot mig”, tänkte hon.
På eftermiddagen reste Karin till Storms missionssal, där predikant Dagson talade på den tiden. Hon hoppades, att Dagson skulle förklara för henne varför hon hade blivit så hårt straffad.
Dagson var en omtyckt talare, men aldrig hade han haft så många åhörare som den aftonen. Kära då, vad det var för en folksamling utanför missionssalen! Och ingen talade om något annat än det, som hade hänt under natten i lekstugan.
Hela menigheten hade blivit uppskrämd, och nu hade den kommit samman för att få höra ett sådant kraftigt Guds ord, som kunde driva bort skräcken.
Inte fjärdedelen av de närvarande kunde komma in i huset, men dörrar och fönster stodo på vid gavel, och Dagson hade en så stark stämma, att även de utanför stående kunde höra.
Predikanten visste vad som hade hänt och vad människorna trånade efter. Han började sitt tal med förskräckliga ord om helvetet och om avgrundens furste. Han påminde
