Han gick sin väg småleende. Birger Larsson begav sig in i smedjan, rev sig i håret, som var styvt och gult som mässing, och började åter arbeta.
Men främlingens fråga följde honom under flera dagar. Vad var nu detta för en sak att spörja om? ”Det ligger något under det här, som jag inte förstår”, tänkte han.
Det var dagen efter den, då främlingen hade talat med
Birger Larsson, och det var nere i kyrkbyn i Tims Halvors
gamla handelsbod, som han efter sitt giftermål med Karin
hade lämnat till sin svåger, Kolås Gunnar.
Gunnar var bortrest, och under tiden stod hans hustru, Brita Ingmarsdotter, i boden och skötte handeln.
Brita stod bakom disken vacker och ståtlig. Både namn och utseende hade hon tagit i arv efter sin mor, Stor Ingmars vackra hustru. En så vacker flicka som Brita hade aldrig förr vuxit upp på Ingmarsgården.
Var nu inte Brita lik gammalfolket till det yttre, så var hon dock lika rättrådig och noggrann som någon annan i hennes släkt.
När Gunnar var borta, skötte Brita handeln på sitt eget sätt. Om gamle korpral Fält kom försupen och darrhänt och begärde en flaska öl, sade Brita tvärt nej, och när den fattiga Kolbjörns Lena ville köpa en vacker brosch, sände Brita hem henne med ett par kilo rågmjöl.
Inga barn vågade sig in i boden, när Brita regerade där, för att ödsla bort sina fattiga slantar på russin och karameller. Bondhustrun, som hade gått dit för att köpa av de lätta, tunna köpstadstygerna, blev hemskickad av Brita för att väva hållbart och dugande tyg i egen vävstol.
Denna dag hade inte Brita många kunder. Hon satt ensam långa timmar. Då sjönk hon samman, stirrade långt framför sig, medan förtvivlan brann i ögonen.
Äntligen steg hon upp, sökte fram ett rep, flyttade trappstegen ur boden in i bodkammaren och gjorde i ordning en snara i en krok i taket.
