och såsom annor folk i landen och tillbedja stockar och stenar, skall det fela eder.
Så sant som jag lever, säger Herren, jag skall råda över eder med starka hand och utsträcktom arm och med utgjuten grymhet — — —
Utan ett ord gick Stark Ingmar ur rummet. Den natten sov han i ladan. Två dagar därefter drogo han och Ingmar uppåt storskogen på kolning och timmerhuggning. De ämnade bli borta hela vintern.
Ett par gånger hade Hellgum uppträtt på bönemöten och
utlagt sin lära, som han sade vara den enda och rätta
kristendomen. Men Hellgum var inte vältalig som Dagson.
Han hade inte vunnit några anhängare.
De, som hade mött honom på vägar och stigar och blott hört honom säga ett par ord, hade väntat stora ting av honom, men när Hellgum skulle hålla ett långt föredrag, blev han tung och andefattig och tröttande.
Då det led mot slutet av sommaren, blev Karin Ingmarsdotter ytterligt nedstämd. Man hörde henne sällan säga ett ord. Hon var alltjämt ur stånd att gå och satt dagen om orörlig i sin stol. Hon uppsökte inte mer några predikanter, utan satt ensam och ruvade över sin olycka. Ibland sade hon till Halvor, att hon alltid hade hört sin far säga, att Ingmarssönerna inte behövde frukta något, om de blott ginge Guds vägar. Men nu visste hon, att detta inte var sant.
Halvor föreslog en gång i sin rådlöshet, att hon skulle tala med den nye predikanten, men Karin svarade genast, att hon inte mer ville söka hjälp hos präster.
En söndag i slutet av augusti satt Karin ensam vid fönstret i storstugan. Det var stillhet över hela gården, och Karin hade svårt att hålla sig vaken. Huvudet sjönk allt djupare ner mot bröstet, och om en stund somnade hon.
Hon vaknade vid att någon talade alldeles under hennes fönster. Hon kunde inte se vem det var, men rösten var stark och djup. Vackrare röst hade hon aldrig hört.
