underbart skinande, som man skulle tänka sig ett landskap på solytan.
Men när Hellgum såg detta, tänkte han på att den tid nu snart skulle randas, då Gud skulle låta landet stråla av helighet, och då de ord, som han hade utsått under sommaren, skulle bära lysande skördar av rättfärdighet.
Och se, en afton kom Tims Halvor upp till torpet och bjöd Hellgum och hans hustru att komma ner till Ingmarsgården.
Då de trädde in på den stora gårdsplanen, var där mycket städat och fint. Alla torra blad under björkarna voro bortsopade, alla verktyg och fordon, som eljest brukade belamra gården, voro undanskaffade. ”Här måtte visst finnas flera främmande”, tänkte Anna Lisa. I detsamma öppnade Halvor dörren till storstugan.
Det var fullt med folk där inne, alla sutto högtidligt väntande på de långa bänkarna, som gingo runtom stugan. Och Hellgum kände igen det bästa folket i socknen.
De första han såg voro Ljung Björn Olofsson och hans hustru, Märta Ingmarsdotter, samt Kolås Gunnar och hans hustru. Därpå kände han igen Krister Larsson och Israel Tomasson med deras hustrur. De hörde också till Ingmarsätten. Så lade han märke till Hök Matts Eriksson och hans son Gabriel, nämndemans Gunhild och några andra. Det var i allt en tjugu personer.
När Hellgum och Anna Lisa hade gått runt och tagit i hand, sade Tims Halvor:
— Vi är här några församlade, som har tänkt på vad Hellgum har sagt oss i sommar. De flesta av oss hör till en gammal släkt, som alltid gärna har velat gå Guds vägar, och om Hellgum kan hjälpa oss med detta, vill vi följa honom.
Nästa dag spreds det ryktet genom socknen, att på Ingmarsgården hade blivit stiftad en församling, som påstod sig äga den enda rätta och sanna kristendomen.
120
