Sida:Jerusalem - Första delen 1945.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös.” — ”Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er ensam.”

Så ser far sig om och tänker på om han ska gå in i lillkammaren, men eftersom det bara är jag, så går han ut i köket. Där sätter far sig på spishällen och jag på huggkubben. ”Det är en bra gård, som ni har här, far”, säger jag. — ”Den är bra nog”, säger far. ”Hur står det till hemma på Ingmarsgården?” — ”Där går det bra”, säger jag, ”förra året fick vi tolv riksdaler för ett skeppund hö.” — ”Är det möjligt?” säger far. ”Du är väl inte kommen hit för att göra narr av mig, Lill Ingmar.”

”Men med mig går det dåligt”, säger jag, ”Ständigt får jag höra, att ni, far, var vis som Vår Herre själv, men mig frågar ingen efter.” — ”Har du inte kommit in i kommunalnämnden?” frågar nu gubben. — ”Varken i skolrådet eller i kyrkorådet eller i nämnden.” — ”Vad har du då gjort för ont, Lill Ingmar?” — ”Å, de säger, att den, som ska ställa för andra, han ska först visa, att han kan ställa bra för sig själv.”

Så tänker jag, att gubben slår ner ögonen och sitter tyst och funderar. ”Du ska laga, att du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru”, säger han nog om en stund. — ”Men det är just det jag inte kan bli, far”, svarar jag. ”Det finns inte en så fattig bonde i socken, att han vill ge mig sin dotter.” — ”Tala nu om ordentligt, Lill Ingmar, hur det hänger ihop allt det här!” säger far, och han blir så mild i rösten.

”Jo, ser ni, far, för fyra år sen, samma år jag kom till gården, friade jag till Brita i Bergskog.” — ”Låt mig se”, säger far, ”bor det någon av vår släkt i Bergskog?” Han har liksom förlorat minnet av hur det är här nere. — ”Nej, men det är välbärgat folk, och ni minns väl, far, att Britas far är riksdagsman.” — ”Jaja, jaja, men du skulle ha gift dig med någon av vår egen släkt, så att du hade fått en, som känner till de gamla bruken.” — ”Det är allt sant, det, far, det fick jag nog märka också.”

Nu sitter både far och jag tysta en stund, men så börjar far: ”Det var väl en, som såg bra ut?” — ”Ja”, säger jag,

10