Han satte sig yrvaken upp i kojen och undrade vad som stod på. Rätt över sitt huvud hade han en liten rund glasruta, genom vilken han tittade ut. Han såg ingenting annat än dimma och så något oformligt grått, vilket var liksom framvuxet ur dimman. Han tyckte sig se stora, gråa vingar, det var visst en förfärligt stor grå fågel, som hade slagit ner på ångaren. Nu låg denna och krängde och vältrade under dess angrepp, medan det stora odjuret högg löst på den med klor och näbb och piskande vingar.
Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle dö av förskräckelse.
Men i nästa ögonblick var han fullt vaken och såg då, att en stor seglare låg och stötte mot ångaren. Han såg stora segel och ett främmande däck, där folk i långa vaxduksrockar rusade omkring i vansinnig ångest. Vinden sköt på, och alla de otaliga segelklutarna voro så hårt spända, att man skulle ha kunnat hamra på dem som på trumskinn. Masterna böjdes, och rår och tåg brusto med knallar, som liknade skott.
Den stora tremastaren, som i den svåra dimman hade seglat rätt på L’Univers, hade på något sätt fått sitt bogspröt inkilat i ångarens sida och kunde inte komma loss. Passagerarbåten krängde hårt, men dess propeller arbetade, så att båda fartygen fördes bort tillsammans.
— Herregud, utropade den lille kajutvakten, i det han rusade ut på däck, den stackaren har stött samman med oss, och nu måste den förgås!
Det föll honom inte in, att ångaren kunde vara i fara, så stor och präktig, som den var.
Ångarens officerare kommo nu framstörtande, men när de sågo, att det endast var en seglare, som hade stött emot deras båt, blevo de alldeles lugna och vidtogo i största trygghet nödiga åtgärder för att få fartygen klara från varandra.
Den lille kajutvakten stod ute på däck, barbent, med skjortan fladdrande i blåsten, och vinkade till de olyckliga männen på segelfartyget, att de skulle komma över till ångaren och rädda sina liv.
